Som kabinpersonal ska man uppfylla många roller och ibland är de svåra att förena:
Polis – visste du att vi har handklovar ombord.
Mamma – Många resenärer är ovana och så måste vi ju pyssla om piloterna också (vi brukar på skoj kalla dem för våra små TAMAGUCHI eftersom de behöver ständig omvårdnad – oj, nu får jag nog på moppo)
Psykolog - Många passagerare är rädda, ledsna eller vill bara skälla lite på oss.
Sjukskötare – Vi har många sjukdomsfall ombord och tränar på Flight Academy varje år.
Räddningledare – Vi ska kunna evakuera flygplanet (det tränar vi också på varje år).
Clown – Vi ska kunna roa ”paxen” (=passagerarna)
Servitör – Vi ska kunna hälla upp kaffet, helst utan att spilla trots turbulens.
Kock – Vi ska kunna värma mat i varmluftsugn 
Städerska – Vi ska städa flygplanet ibland.
Barnskötare – Vi ska ta hand om ensamåkande barn. Många barn i Sverige reser ensamma från norr till söder under helger och lov.
Tolk – Vi bör kunna många språk, eller åtminstone vårt eget teckenspråk som jag kommer att skriva om i ett senare inlägg.
Brandman – Vi ska kunna släcka en brand ombord (tränar vi också på varje år)
Tyngdlyftare/stuveriarbetare – Vi ska kunna lyfta tant Agdas väska och för den delen även släpa på vår egen.
Kurir – Vi fraktar diplomatpost ibland.
Försäljare – Vi säljer mat, snacks, presenter m.m.
Informatör – Vi informerar ”paxen” om förseningar, anslutningsflyg, flygtid etc.
En allkonstnärs yrke helt enkelt. Visste du förresten att många kabinanställa på mitt flygbolag även har en annan högre utbildning. Det finns läkare, lärare, förskollärare, ekonomer, sjuksköterskor m.m. som arbetar ombord (det gäller även på pilotsidan). Du kanske skulle bli snopen om du ena dagen blir behandlad på vårdcentralen av en läkare eller sjuksköterska som nästa dag står och häller upp ditt kaffe på flygplanet. Varför jobbar vi i luften då?
Jo, vi trivs helt enkelt – det blir en livsstil som är svår att slita sig ifrån.
